Stora stunder.

 Det är en vintermorgon i februari.

Råkall vind biter tag i kinderna och den mjuka dimman ligger vackert över både stad och åkrar. Och barnen och jag har kört till en efterlängtad vän på landet för att leka, rida ponny och njuta mammaledighet tillsammans. För två av dom små i bilen är det stort. Väldigt stort.

Och vi kommer precis lagom till att Lilleman ska hämtas in från hagen. Mina små följer honom med blicken och kanske blir stunden lite för stor för min lilla. Hon som har längtat så. Lilleman har borstats och fått en sadel men tårarna rinner nedför kinderna och nån ridtur blir det inte för Liv den här gången. Med sin lilla hand håller hon hårt i min och efter en stund kommer leendet tillbaka.

Storebror då? 

Jodå, han vill rida och snubblar kavat fram, i klumpiga stövlar och med hjälmen på huvudet, till vännen och den lilla tålmodiga ponnyn. Och trots vinterkylan sprider sig en värme i bröstet när det är tid för min lilla man att sitta upp på ponnyryggen. För såna stunder är inte bara stora när man är liten. Dom kan ta andan ur en när man är stor också. 

 

Sen turas våra småkillar om att rida tills det är tid för Lilleman att äta och vila sig lite ute i hagen igen.

Och själva har vi börjat längta in.

In till värmen i vännens hus som rymmer så mycket kärlek och tacksamhet över livet, barnen och tre fina hästar. Och det om något är stort.

 

 

♥