söndag 29 juni 2014

Växthus och hälsan är allt.




Säg ordet köksträdgård och jag får något drömmande i blicken. Jag ser framför mig odlingsbäddar fyllda till bredden av sallad, mangold, ringblommor och selleri. Och jordgubbar såklart. Massor av ljuvliga bär som gör barnen lyckliga och alldeles röda om munnen. Singel som knastrar sådär skönt under fötterna och tramptimjan som framfusigt breder ut sig mellan plattorna i gångarna.
Och kanske ett växthus. Ett växthus byggt av gamla olivgröna fönster, ett golv av marktegel och en murad odlingsbädd som rymmer tomat, chili och gurka. Röda, gula, små, avlånga, söta, gröna, runda och starka... I fönsterkarmen står gamla lerkrukor på rad och i var och en växer alla möjliga sorters basilika man bara kan tänka sig. Och så doften av jord förstås. Tung. Fuktig. Solvarm. Magisk.

Och det bästa av allt? Precis allt det här finns i min egen köksträdgård.


Det är något så djupt tillfredsställande med att odla. Något som flirtar med ens innersta och väcker alla våra sinnen. Att så ett frö, plantera, vattna, vårda, skörda, njuta... Det kan hela en ledsen själ och locka fram livslust, kraft och mod. Minska stress och ge välbehövlig vila. Inte undra på att man använder trädgårdsarbete som grön rehabilitering. Att odla är helt enkelt fantastiskt på så många vis!




Det får mig att vilja leva ett grönare, renare och lite enklare liv. Jag är helt såld på vad bra mat kan göra för vår hälsa och lusläser nya gröna bloggar så fort jag har en minut för mig själv. Jag vill hjälpa till att skapa en mer hållbar värld genom att välja ekologiskt så ofta jag bara kan. Och visst hade det varit ren lycka om jag kunde väcka barnens intresse för allt underbart köksträdgården har att ge. Jag vill vara mamman som låter alla tre vara med redan från barnsben även om jag något skamset måste erkänna att jag inte alltid har tålamodet. Men vem har det? Oavsett, jag är helt enkelt en trädgårdsnörd rakt igenom.




Så till växthuset. I våras kavlade mannen upp ärmarna och började bygga. Murade en grund av återvunnet tegel, byggde en trästomme och monterade fönster. Han rotade fram den gamla skafferidörren vi sparat i källaren och lade ner sitt hjärta och själ för att få det klart tills odlingssäsongen satte igång. Men när han nästan var klar orkade inte ryggen mer. Förmodligen ännu ett diskbråck och en 6 veckor lång sjukskrivning. Kanske längre. Men vet ni, vi klarar det med. För det där krigarhjärtat jag skrev om tidigare, det bankar hårt nu. Och när det går tungt stannar vi i växthuset ett tag, han och jag. Vi pratar hälsa, framtid, drömmar och familj. Påminner varandra om vad som är viktigt i livet.




"Life is what happens while you're busy making other plans".


 ♥


torsdag 19 juni 2014

Grön magi.

 
 
 
Sommaren är här och med den kom också ljuset, livet och grönskan. Denna grönska som så fullkomligt tar andan ur mig. Slutar man någonsin förundras över hur magisk naturen är?  Blomsterknoppar som bokstavligen brister rakt framför mina ögon och pallkragar fyllda till bredden av sallad, mangold och sockerärt. Och alla insekter som surrar frenetiskt och arbetar non stop trots att barnen ger dom en kalldusch med vattenslangen lite titt som tätt. Dessa små krigare som inte låter sig stoppas eller slås ner. Som är tillbaka där bland blommorna så fort vingarna bär igen.
 
 

 
Själv betraktar jag hela föreställningen med beundran i blicken. För tänk vilken urkraft och drivkraft som finns hos minsta lilla bi eller humla. Att aldrig ge upp trots att livet bjuder på en och annan kalldusch. Och jag tänker att det nog finns ett krigarhjärta även i mig. 
 ♥

tisdag 18 februari 2014

När vardagen kommer av sig.

Så händer det plötsligt.
 
Det där man till varje pris försöker undvika men som man aldrig helt kan styra över.
Och när jag sitter där på britsen, under lysrören i rummet på akuten med min lilla ljuslockiga pojke i famnen, fladdrar det nervöst i magen. Hans ansikte är blossande rött av febern och efter en stund somnar han tungt i mina armar. Utmattad av smärta och av alldeles för många timmar hos den ena doktorn efter den andra.

Och hjärtat känns som det ska gå i tusen bitar.

 

Det började egentligen ganska oskyldigt.
 
En liten fot som fastnade i stolen på förskolan och en lilltå som visserligen blev både blåslagen och öm men inte mer än så. Men så, några dagar senare, började det göra ont. Riktigt ont och en oroväckande röd strimma fanns helt plötsligt på fotens ovansida. Och den finaste och jag skyndar genast iväg till vårdcentralen. Ipren, Kåvepenin och ring om det blir värre sa doktorn.
 
Och värre blev det.
 
Efter två dagar kom feberfrossan och återigen rusar vi iväg, min pojke och jag. Men den här gången släpper dom inte hem oss. Vi remitteras från vårdcentral till barnmottagning. Och från barnmottagning till ortoped på akuten som lägger ett snitt i den lilla tån på pojken som betyder allt för mig. Sen sitter vi där på britsen tillsammans och jag vaggar honom till sömns i min famn. Han sover fortfarande tungt medan vi åker upp till fjärde våningen och det rum med fotbollstapeten på barnavdelningen som kom att bli vårt under fem dygn.


 
Man sätter näringsdropp och ger honom antibiotika intravenöst var sjätte timme. Tar blodtrycket en gång i timmen och känner på pulsen. Och nånstans, när jag stryker med handen över hans ljusa lockar, börjar det gå upp för mig hur sjuk han egentligen är. Bakterier har letat sig in i såret på lilltån och läkarna pratar om allvarlig infektion och blodförgiftning.
 
Men han är en kämpe, vår pojke.

Han leker och drar droppställningen efter sig. Ibland blir det jobbigt såklart. Det gör ont i armen och han snurrar in sig i slangen. Och vi försöker trösta och hjälpa honom på andra tankar. Så går det bra en stund till.

 
Och i helgen fick han äntligen komma hem.
 
Han som varit så otroligt tapper och som vunnit många hjärtan där på fjärde våningen. Fortfarande trött och medtagen förstås men hemma i alla fall. Och vi kan äntligen andas lite lättare när en liten ljuslockig återigen är hos oss.

Tills idag. När eländes febern kom tillbaka.
Akuten, barnmottagningen och ännu en gång ett rum där på fjärde våningen.
 
Och där står vi nu.
Med en liten älskad som har foten i bandage och en vardag som helt kommit av sig.


 


söndag 9 februari 2014

Huset vi växte ur. [Första delen]




 
Vi är ju husletare nu.

Och när jag tänker på det är vi det av det mest underbara skälet av alla. Vi och dom tre finaste får helt enkelt inte längre plats i huset. Dom tre. Våra mirakel. Kan man tänka sig ett vackrare skäl att söka ett nytt hem än så?
 
Jag tänker att jag vill ta er på en tur genom huset. Huset som vi, på det allra finaste vis, växte ur. Lite som en hyllning till det som varit vårt hem i snart 10 år.
 

 Och vi börjar i vårt kök och matrum.

Det känns mest naturligt så för här spenderar vi nog mer tid än någon annanstans i huset. Det är här vi äter och umgås. Pysslar, ritar och leker. Det är här dom flesta vardagskonflikter utspelar sig. För såna blir det ju en del. Och alla funderingar om framtiden diskuteras. Vintertid knastrar ofta en eld i öppna spisen som sprider den skönaste av värme till dom andra rummen. Ja, det väl här livet till stor del levs just nu. 


Här möts målade trägolv, vita balkar och råspont i taket, gammalsvenska tapeten Soltorp och rött tegel. I taket hänger korgar med äpple, ljuslyktor och runda knäckebröd. Och på enkla hyllplan trängs gamla loppisfynd med sånt som är nytt.
En del är jag fortfarande förbaskat nöjd med. Annat vill jag göra helt annorlunda i nästa hus. Men så är det väl alltid när det kommer till inredning. Blir man nånsin klar eller helt nöjd?

 
Så där har ni det.
 
Första delen om huset vi, av de ljuvligaste skäl, helt enkelt växte ur.
Och den tar sin början i det rum som betyder allra mest.




torsdag 6 februari 2014

Stora stunder.


 Det är en vintermorgon i februari.

Råkall vind biter tag i kinderna och den mjuka dimman ligger vackert över både stad och åkrar. Och barnen och jag har kört till en efterlängtad vän på landet för att leka, rida ponny och njuta mammaledighet tillsammans. För två av dom små i bilen är det stort. Väldigt stort.



Och vi kommer precis lagom till att Lilleman ska hämtas in från hagen. Mina små följer honom med blicken och kanske blir stunden lite för stor för min lilla. Hon som har längtat så. Lilleman har borstats och fått en sadel men tårarna rinner nedför kinderna och nån ridtur blir det inte för Liv den här gången. Med sin lilla hand håller hon hårt i min och efter en stund kommer leendet tillbaka.

Storebror då? 
Jodå, han vill rida och snubblar kavat fram, i klumpiga stövlar och med hjälmen på huvudet, till vännen och den lilla tålmodiga ponnyn. Och trots vinterkylan sprider sig en värme i bröstet när det är tid för min lilla man att sitta upp på ponnyryggen. För såna stunder är inte bara stora när man är liten. Dom kan ta andan ur en när man är stor också. 

 

Sen turas våra småkillar om att rida tills det är tid för Lilleman att äta och vila sig lite ute i hagen igen.

Och själva har vi börjat längta in.
In till värmen i vännens hus som rymmer så mycket kärlek och tacksamhet över livet, barnen och tre fina hästar. Och det om något är stort.
 
 

måndag 3 februari 2014

Kalas.


Så blev det äntligen av.
Kalaset för två av dom finaste i mitt liv.
 
Dom två som redan på morgonen, med ostyriga ljusa lockar och sömntunga ögonlock, nyvaket frågar om tomten också kommer på kalaset. Och vi tar vars en liten i famnen, känner värmen från täcket som fortfarande dröjer sig kvar i pyjamasarna, och förklarar att tomten tyvärr inte kan komma. Men det glömmer dom två finaste fort. För paket, det skulle det ju bli i alla fall. Oavsett tomten.
  

Och paket det blev det.
Färgglada spännande paketer som små fingrar ivrigt river upp. Först lite blygt och försiktigt. Sen allt fortare. Och det far skrynkliga papper och leksaker och grattiskort åt alla håll och kanter. Bordet fylls snabbt av kläder, spel, målarböcker och pussel.


Sen fortsatte kalaset med kaffe och tårta med jordgubbar och dom små finaste hade fullt upp med tablettaskar, presenter och all uppmärksamhet. Liv var en liten dröm i ljusblå tyllkjol som jag klickade hem till halva priset den där halvtrista måndagen förra veckan. Och Viktor fick mammahjärtat att ta ett extra skutt i en skjorta som skickats till honom ända ifrån Australien där barnens faster med familj bor.
 


Så blev det tid för gästerna att åka hem och ett lyckat kalas var över för den här gången.
Ett sådant som lämnar spår av värme, tomma tårtfat och två lyckliga treåringar som trötta kryper ner under varma täcken och sluter sina tunga ögonlock .


 

måndag 27 januari 2014

Bak och fram.



 
Ja, så var det ju det där med PompDeLux.
 
Att jag tänker lite att jag aldrig borde börjat. För nu är det ju helt omöjligt att sluta.
Det är något som lockar med tyll och volang. Och färgskalan som är sådär underbart dov och mjuk. Eller hur fin min flicka känner sig i sina nya shorts. Dom som hon vill ha på sig mest hela tiden.
 
Och så är det såklart något med halva priset också.
För sånt piggar ju alltid upp. Även en måndag som mest varit januaritung och lite småtrist. 
Det, och att öppna ytterdörren för att låta två små yrväder förtjust stoppa händerna i den kalla vita snön utanför. Hejdå kallt, hejdå mörkt ropar dom två finaste när dörren stängs och springer snabbt in i värmen igen.
 
Det är sånt som gör en småtrist måndag till en ok måndag.
 
 
 


söndag 26 januari 2014

Nu ska det bli ordning på torpet.

  

Så kom den till slut. Vintern.
Minusgrader och en vind så isande att den går rakt igenom lager på lager av kläder och gör små barnakinder alldeles rosiga. Inne håller vi brasan igång och känner den där sköna känslan som bara kommer av värmen från en öppen spis. Och sakta men säkert tinar små rosiga kinder upp och fötterna blir alldeles varma och gosiga i små fårskinnstofflor.

Själv står jag i vardagsrummet med barnkläder bokstavligen upp till knäna. Allt från nyfödd till tre år. Två fina yrväder hjälpte såklart till att tömma ut alla påsarna på golvet. Jag viker, sorterar, kastar och sparar. Håller upp puderrosa små klänningar och tröjor med bilar. Håller mot näsan och drar in en svag doft av bebis och tvättmedel. Nog mest tvättmedel i ärlighetens namn. Minns tillbaka och ler lite fånigt för mig själv ibland. Lägger prydligt i lådor och märker upp med namn och storlek. Och gör plats för nytt, som den här bedårande jumpsuiten från PompDeLux.

Och medan jag ser framför mig hur Liv njuter sommar i blommiga kläder har snön sakta börjat singla ner från himlen. Men vad gör väl det när man har en brasa som värmer och det snart är ordning och reda på dom finastes kläder.





fredag 24 januari 2014

Att ta första steget

 
 Det kittlar i magen.
 
Ni vet precis så där som det ska göra när ett stort beslut äntligen är fattat. Och när man ligger vaken, natt efter natt, för att huvudet inte kan sluta gå på högvarv. Det är slutet på det som varit, men kanske än viktigare, är det början på något nytt.

Ja, det kittlar i magen precis som det ska göra.
När man är alldeles rusig av förväntan och vet att man har tagit det första steget.
  

  I snart tio år har vi bott här, i det lilla röda parhuset, där inte så mycket som en endaste vinkel är rak men som istället har så oändligt med charm och karaktär. Här har livet varit både som sämst och som bäst. Och det var här vi gick från två till fem. Här i huset som vi på kort tid har vuxit ur.

Nu börjar vi på allvar leta efter det som ska bli vårt nya hem. Och att göra det här huset redo för någon annan att älska. Få lånelöfte, gå på husvisningar och lägga sista handen på det hus som betytt världen för oss.
 
Så där står vi nu, jag och han som aldrig nånsin släpper min hand, med pirr i magen, ett beslut som är fattat och en boll som bara väntar på att sättas i rullning.

Jajamän, det är nu det börjar.


 

torsdag 23 januari 2014

Min lantstil.

 
Okonstlad och inifrån. 
Som nån slags förlängning av mig själv.
Något mitt öga alltid ser och hjärta alltid känner.
Det vackra som gör livet lite mjukare i kanterna.
Och otänkbart att leva utan.
 
 
 


söndag 19 januari 2014

Vid ett vägskäl.


Ja, men så beskriver man det nog bäst.
Som att stå, lite vilse och vacklande, med blicken riktad ut mot ett vägskäl. Ska man gå framåt, i sidled eller vända om helt och lägga ner? Nu tänker jag blogg i första hand även om det kan sägas gälla för en del annat i livet också. Men det lämnar vi åt sidan just nu.
 
Bloggen alltså.
Vad vill jag att den ska handla om nu jämfört med då?
Inget för personligt minns jag att jag tänkte. Mest bara visa upp en yta och skriva lite lätt och luftigt om sånt som andas lantliv och inredning i vitt.
 
Varför?
Mitt liv, och det där allra innersta, var präglat av för mycket rädsla och längtan. Jag behövde en plats för själen att finna ro. Och att få skingra tankarna, om så bara för en stund. Allt det andra, det allra mest intima; hundratals hormonsprutor, generande ingrepp, hopp, förtvivlan och att börja om återigen, skulle minsann inte få någon plats. 
 
Men så är det inte längre.
Längtan har stillats. Kropp och själ har läkt.
Dom fem mörkaste åren av mitt liv är över.
 
Idag har jag alla pusselbitarna. Dom ligger kanske inte helt i rätt ordning men dom finns där i alla fall. Det gör mig trygg även när jag är trött och uppgiven. Det gör mig glad även när livet inte går på räls. Och det gör mig varm även när livet stormar.
 
Så vad ska den handla om?
Ja, kanske just det motsatta. Att våga vara personlig. Att våga berätta om någon frågar.
Att våga visa vem jag är. Och att vara stolt över det liv som är mitt.
 
Såklart ska den andas lika tungt av lantliv som den alltid gjort.
Bara med lite mera jag och dom jag älskar allra mest.

Lite så tänker jag.
Men kanske lika viktigt, vad tycker du som kikar in här?
Vad vill man läsa om?
 
 

lördag 18 januari 2014

Två som fyller tre.


Så var det födelsedag för två av dom jag älskar allra mest.
Dom två, som med sina ostyriga lockar och busiga uppsyn, stal mitt hjärta för tre år sedan.

Men något kalas det blev det inte idag.
Inga pastellfärgade pom poms i taket, inga skrynkliga presentpapper som rivits sönder av ivriga händer och inte den där goda marsipantårtan som skulle dekoreras med söta små rallynallar. En dunderförkylning kom emellan och alla gäster fick i veckan ett sånt där tråkigt "Hej, vi är sjuka och kalaset måste bokas om"-meddelande.   



Så nej, något riktigt firande av dom två finaste blev det inte men däremot en brasa i öppna spisen och dom godaste kanelbullar man bara kan tänka sig. Å ute virvlade snön sakta ned från himlen utanför fönstret och pudrade trädgården vit.

Och dom små?
Det blev nog en ganska bra födelsedag ändå, utan pom poms, prassliga papper och tårta.
För det blev ju snö och kaka och en sprakande brasa istället.
Och kanske det allra bästa, en resväska att leka båt i.
Vad gör det väl då, att kalaset får vänta och att näsan rinner, när man är sjökapten med egen skuta.
Och det är väl just det som är det fina med att vara liten. Att gränsen mellan vardag och fest så lätt kan suddas ut.

Å kalas, det blir det ju så småningom i alla fall.




onsdag 15 januari 2014

Min flicka

 

Kanske är det sättet hon pratar på. Oavbrutet, fladdrande och med ord som bara är hennes. Alla k som blir p eller s som blir d. Kanske är det sättet hon använder sina smala armar när hon gestikulerar. Två bestämda händer i midjan eller sättet hon stryker undan sitt lockiga och ostyriga hår från ansiktet.
 


Kanske är det att hon skruvar lite generat på sig när det är tid att säga hejdå på förskolan. Innan nyfikenheten vinner över blygheten. Eller är det sättet hon med sån självklarhet älskar allt från mormor till den röda tyllkjolen.
Kanske för att hon tvingats genomlida fler öroninflammationer än jag vill minnas.
 
Eller mest av allt för att hon är hon. Min älskade flicka.
Hon som visar med tre små fingrar hur gammal hon snart är.
 
 

tisdag 14 januari 2014

Min pojke


Just så här.
Alldeles ivrig, glad och så uppe i leken med en stor blå ballong som bara ett barn kan vara. Just så älskar jag att se honom.

Denna lilla man med ett alldeles ovanligt stort humör. Med en vilja som säkert kommer att ta honom långt. Med en oresonlig inställning till det mesta i livet. Som troligtvis kommer att ge mig fler grå hår än jag kan räkna.


Han som aldrig tröttnar på att lukta på sin älskade snuttekanin. Som testar gränser och för det mesta vägrar ta ett nej. Han som tjuter av skratt när han hänger upp och ner i pappas armar. Han som ger dom mjukaste av pussar men bara när han själv vill.

Han är mycket av allt. Min underbara pojke.
Han som visar med tre små fingrar hur gammal han snart är.





söndag 12 januari 2014

Kalas, Lilleman och pannkakor


Så var det söndag kväll och helgen närmar sig sitt slut. Solen har visat sig små korta stunder och en söt doft av pannkaka dröjer sig kvar i huset. Amerikanska sådana med hallonsylt. Å glass förstås. Mycket glass. Är det söndagsmys så är det.

Och så var det ju kalas igår.
På eftermiddagen åkte vi, på en smal liten landsväg kantad av vindpinade pilträd, till vännerna på landet för att tjuvstarta födelsedagsfirandet för tre av dom fem minsta. Våra tvillingar och vännernas lillasyster fyller nämligen år på samma dag. Sånt måste ju firas! Och det gjorde vi.


Vi kom i precis lagom tid för att se på när hästarna kom in från hagen. Först dom två stora. Mörkbruna, vackra och glänsande efter att ha varit ute i regnet. Sen den lille. En ponny som gjorde skäl för sitt namn, Lilleman. För barnen var det nog kärlek vid första ögonkastet. Medan Viktor stolt satt på Lillemans rygg sprang Liv i cirklar och tjöt av upphetsning tills det blev hennes tur. Att se den glädjen hos mina små. Det är banne mig oslagbart!

Men det var inte slut där. Kvällen fortsatte med god mat och sötaste glasstårtan i form av ett tåg. I loket satt ett tomtebloss som sprakade så där vackert och magiskt som bara tomtebloss gör. Lekar och avslappnade diskussioner varvades tills det var tid att säga tack, krama hejdå och köra hemåt igen, redan fyllda av längtan tills nästa gång.

Nej, bättre sätt att fira för tidig födelsedag kan man nog inte tänkta sig än med en ponny som heter Lilleman, sprakade glasstårta och några av dom finaste vänner man kan önska sig!



LinkWithin

Related Posts with Thumbnails