onsdag 27 maj 2015

Tre små älskade.


Söndagen ja. 

Dagen då tre små älskade för första gången fick möta sitt nya hem. Små ben som sprang över gräset precis sådär fort som bara små ben kan, som små virvelvindar. Händer som ivrigt utforskade, kände på trädäcket och plockade blommor. Och solen sken på oss. 

Kärlek på den.


lördag 23 maj 2015

Att slutföra ett hus.


K.A.O.S

Om än ett organiserat sådant är det väl ändå det som bäst beskriver vardagen i vårt lilla parhus just nu. Allt som inte blivit gjort typ de senaste 10 åren görs nu i en rasande fart. Och det känns som vi har saker precis överallt i hela huset. Allting flyttas runt för att kunna komma åt med pensel och färg eller för att kunna fixa sådant som behövs bytas eller lagas. Det är stökigt och rörigt, trångt och stressande men ändå fantastiskt härligt att vara igång.

Men ett rum börjar få den där rätta finishen i alla fall. Matrummet. Ny tapet och pärlspont gav det här rummet ett välbehövligt lyft inför den kommande försäljningen. Den gamla tapeten? Ja, den var minst sagt i ett bedrövligt skick med matfläckar lite här och var, märken efter kattklor och lite annat smått och gott en trebarnsfamilj lyckas åstadkomma i ett rum på fyra år.




Det jobbas för fullt i princip överallt men det största som händer är väl ändå att vi har hantverkare på plats för att riva ut vårt gamla badrum och sätta in ett sprillans nytt. 

Varför? 
Den som kanske följt bloggen sen start vet att vi gjorde vårt badrum själv för 6 år sedan. Trist nog har vi fått problem med krackelerade kakelplattor. Rejäla sprickor över flertalet plattor. Verkligen tråkigt men bättre att ta kontroll över situationen och sälja huset med vetskap om att allt är i sin ordning. 

Så nytt badrum blir det alltså och jag tänker mig ett ganska klassiskt sådant. Det lutar åt ett svart och vitt rutigt golv, vita plattor på väggarna och en porslinsho som andas lite sekelskifte. 



Det är en märklig känsla att se, hur alla dom där sakerna man tidigare ägnat sig åt att skriva ner på långa att göra-listor under alla år, äntligen blir gjorda. En efter en bockas dom av. Det är märkligt eftersom man inte riktigt gör det för sig själv längre. Inte för att skapa en hemkänsla eller förverkliga en dröm utan mer som en investering. En investering som i och för sig kan ge en bättre start i vårt nya hem om det vi gör tilltalar någon annan. Men ändå, lite som att bjuda på fest utan att få delta själv eller laga massor med god mat men inte få äta. 



Bästa sättet att glömma kaoset? 

Plocka några rabarber i trädgården, baka en paj, vispa ihop godaste vaniljkrämen, packa in familjen i bilen och kör ut till vårt vackra Stinshus. Och det är precis vad vi gör imorgon. Några timmar tillsammans med mannen, barnen och mina föräldrar och plötsligt känns nog allt ganska enkelt och självklart. Några timmar att ladda batterierna och andas in djupt.



Ja, det är ett märkligt jobb att slutföra ett hus.
Den där känslan av att inte riktigt få vara med längre.

 Men, det leder framåt till något så mycket större, till en ny framtid. Och det, om något, är ganska stort att faktiskt få vara med om.


fredag 15 maj 2015

Hej huset.


Tillträdesdag. 
Äntligen kom dagen då vi fick nycklarna till vårt vackra Stinshus. 

Direkt efter uppgörelsen på banken körde vi med fullastad bil raka vägen ut till det som ska bli vårt nya hem. Vägen ut ja. Den som går över böljande gula rapsfält, kringelkrokvägar genom det skånska landskapet och slutligen över en bro alldeles intill en magiskt vacker gammal gråstenslänga. Tänk att man, bara 15 minuter från Ystad, kan landa rakt in i en lantlig idyll. 


Huset då? Ja, det är ett 100 år gammalt ombyggt parhus. Förr om åren var fasaden helt klädd i rött tegel men som ni ser är den vitputsad nu. 160 kvadratmeter hus, 1 400 kvadratmeter tomt och ett generöst trädäck rakt utanför köket. Vad mer kan en trebarnsfamilj begära? 



Bästa säljarna lämnade kvar både vackra utemöbler, grästrimmer, förrådsinredning och en massa andra bra-att-ha grejer. Vilken lycka att få köpa av människor som så tydligt visat vad det här huset har betytt för dom. Det känns som att huset har varit i kärleksfulla händer.


Och även om dagen gick i ett, med en bil som nog slog rekord i att köra fram och tillbaka mellan staden och landet, hann vi känna den där fina känslan av att ha hittat ett nytt hem att älska. Att gå genom rummen, mäta lite, hålla upp tapetprover (japp, hela högen med tapeter fick följa med) och på det enklaste vis äta lunch vid ett litet trädgårdsbord i vårt nya kök och matrum. Allt medan vårsolen strålade på oss hela dagen lång.

Bättre tillträdesdag kan man bara inte önska sig.
Och det är nu det börjar. På riktigt.


onsdag 13 maj 2015

Mera tygkärlek.


Och idag kom något väldigt efterlängtat med posten. Mitt nya vackra täcke. 
En ljuvligt mjuk dröm i blått och vitt som hela familjen kan krypa ner och mysa under. Dyrt? Ja,egentligen alldeles för dyrt men ibland är det bara kärlek vid första ögonkastet.  


Lite mer plånboksvänligt var dom här fynden. En vacker tygklädd ask och en modell mindre fuskvariant av renhorn. Dom där hornen blev både mannen och jag så pass förälskade i att jag nog väldigt snart tittar inom butiken igen och köper den stora varianten också. Och kanske, men bara kanske, följer även ett renskinn med hem nån dag. Ömtåligt, aningen opraktiskt, men så vackert och helt rätt för känslan jag vill skapa i Stinshuset.

Ja, det här med att köpa nytt hus har verkligen fått mig att gå fullständig bananas på vacker inredning. 
Men vad gör väl det så här två dagar innan dagen D?


tisdag 12 maj 2015

Lite tygkärlek.


På fredag är det äntligen dags. 

Vi får nycklarna till vårt nya hem och rivstartar helgen med att köra ut allt mellan himmel och jord till Stinshuset som inte gör någon nytta här hemma längre. Sånt som mest bara är i vägen när man ska ha visning och så. Hela helgen har jag sorterat barnkläder och julsaker. Påskpynt och böcker. Det är en skön känsla att rensa ut sånt som ändå inte används längre. Och som en bonus gör man ju plats för nytt. Bara en sån sak.


Som det här underbara paisleymönstrade överkastet från IB Laursen (det och mycket annat hittade jag här). Väntar på ytterligare ett härligt täcke som kommer att bli så fint i den nya soffan. Dessutom kommer det att göra ett fantastiskt jobb med att dölja alla skavanker som finns i vår nuvarande soffa. 



På fredag alltså. 

Nu är det nära och det pirrar allt lite extra i magen.


söndag 3 maj 2015

Huset vi växte ur. [Tredje delen]


 Och så har det blivit dags att titta in och säga hej och farväl till sovrummet.

Det rum där vi och våra tre små har tillbringat de första magiska nätterna i livet tillsammans och som vår minsta pojke fortfarande delar med oss. Där vi, ja innan barnen kom alltså, väcktes av att ljuset flödade in och vi sakta vaknade till liv. Där en låg kvar under varmt och mjukt täcke medan den andre smög ner, tände brasan och dukade fram frukost.


Ett rum där vi, sedan barnen kom, varit mer vakna än vi nånsin kunnat föreställa oss. Vyssat och vakat. Vankat av och an med en liten i famnen. Somnat om nån timme eller så för att sen göra samma sak om igen. Jag minns hur dag och natt flöt ihop i ett töcken. Men också hur det har förändrats och vakentid sakta börjat bytas ut mot så väl behövd vila.


Ett rum där en hel vägg är fylld till bredden av kärleken till tre små liv. 


onsdag 29 april 2015

Ett huvud på högvarv.


Med bara några veckor kvar tills vi sitter med nycklarna till Stinshuset i handen går min inredningshjärna på högvarv. Jag somnar sent, vaknar tidigt och första tankarna går allt som oftast till huset som snart är vårt. 

Och jag beställer tapetprover. Tapetprover i mängder faktiskt.
Försöker hitta vackra mönster som harmonierar med varandra, som har den rätta känslan och som förvandlar ett hus till ett hem.

Sen har vi ju min tillfälliga besatthet av Blocket.
Jag letar med ljus och lykta efter det där gamla skrivbordet där jag ser mig själv sitta och blogga och som ska stå i vardagsrummet tillsammans med ett ommålat gammalt drängaskåp. Eller de där vita pardörrarna som ska sättas in mellan matrum och vardagsrum och ge tillbaka huset lite av sin sekelskiftescharm. 

Ja, såna här saker upptar merparten av min hjärna nuförtiden.Och som jag har längtat efter det här.
Nyper mig i armen och tror knappt det är sant.


lördag 25 april 2015

Huset vi växte ur. [Andra delen]


Jag tänker inte ägna många rader åt att gräva ner mig i eller försöka ge mig på att återberätta om året som gick. Det finns helt enkelt inte särskilt mycket positivt att säga och därför känns det rätt att inte ge det något utrymme här bloggen. 

Så.
Istället hoppar vi rakt in i vår vardag just här och nu. För den däremot är galet spännande.
Vet ni, vi är inte husletare längre. Efter många turer hit och dit har vi äntligen hittat vårt nya hem. Ett stort vitt 100 år gammalt hus ute på landet med gott om plats för hela familjen. Ett vackert hus att göra till vårt alldeles egna. Och visst finns det både kor, hästar och hönor runt husknuten, precis som i mina drömmar. Huset kallas för Stinshuset, ett namn från den tiden då det fortfarande var ett parhus och det i vars en halva bodde två stinsar. 

Stinshuset alltså. 
Ett hem med en unik historia som vi nu får vara med om att forma i framtiden. 


 Innan livet kom av sig sommaren 2014 påbörjade jag en slags hyllningsresa genom det som varit vårt hem i 10 år och det känns inte mer än rätt att fortsätta där jag slutade i februari 2014.

Så, över till vardagsrummet.

Ett av husets mest använda rum precis bredvid vårt kök och matrum. Ett rum som fullkomligt badar i ljus soliga vår- och sommardagar. Här samsas både gammalt och nytt men allra mest glad är jag för vårt ommålade drängaskåp. Ett skåp som såg ganska sorgligt ut när vi köpte det (och inte luktade det särskilt gott heller för den delen) men som, med lite färg och kärlek, numera är rummets mest omtyckta.

Ett rum som ständigt är belamrat av barnens leksaker, vilda lekar och mys i en sliten soffa vars dagar numera är räknade.  



 Ja, där har vi den. En liten kort andra del om huset vi kom att växa ur. 

Blir det en tredje? Förhoppningsvis!

För en sak är säker. Bloggen har varit djupt saknad under året som har gått. 
 Å Stinshusets äventyr ligger ju framför oss. En resa jag mer än gärna vill dela med mig av.

måndag 22 december 2014

Från mig till er...



...en riktig God Jul fylld av värme och kärlek.
 
 
♥


söndag 29 juni 2014

Växthus och hälsan är allt.




Säg ordet köksträdgård och jag får något drömmande i blicken. Jag ser framför mig odlingsbäddar fyllda till bredden av sallad, mangold, ringblommor och selleri. Och jordgubbar såklart. Massor av ljuvliga bär som gör barnen lyckliga och alldeles röda om munnen. Singel som knastrar sådär skönt under fötterna och tramptimjan som framfusigt breder ut sig mellan plattorna i gångarna.
Och kanske ett växthus. Ett växthus byggt av gamla olivgröna fönster, ett golv av marktegel och en murad odlingsbädd som rymmer tomat, chili och gurka. Röda, gula, små, avlånga, söta, gröna, runda och starka... I fönsterkarmen står gamla lerkrukor på rad och i var och en växer alla möjliga sorters basilika man bara kan tänka sig. Och så doften av jord förstås. Tung. Fuktig. Solvarm. Magisk.

Och det bästa av allt? Precis allt det här finns i min egen köksträdgård.


Det är något så djupt tillfredsställande med att odla. Något som flirtar med ens innersta och väcker alla våra sinnen. Att så ett frö, plantera, vattna, vårda, skörda, njuta... Det kan hela en ledsen själ och locka fram livslust, kraft och mod. Minska stress och ge välbehövlig vila. Inte undra på att man använder trädgårdsarbete som grön rehabilitering. Att odla är helt enkelt fantastiskt på så många vis!




Det får mig att vilja leva ett grönare, renare och lite enklare liv. Jag är helt såld på vad bra mat kan göra för vår hälsa och lusläser nya gröna bloggar så fort jag har en minut för mig själv. Jag vill hjälpa till att skapa en mer hållbar värld genom att välja ekologiskt så ofta jag bara kan. Och visst hade det varit ren lycka om jag kunde väcka barnens intresse för allt underbart köksträdgården har att ge. Jag vill vara mamman som låter alla tre vara med redan från barnsben även om jag något skamset måste erkänna att jag inte alltid har tålamodet. Men vem har det? Oavsett, jag är helt enkelt en trädgårdsnörd rakt igenom.




Så till växthuset. I våras kavlade mannen upp ärmarna och började bygga. Murade en grund av återvunnet tegel, byggde en trästomme och monterade fönster. Han rotade fram den gamla skafferidörren vi sparat i källaren och lade ner sitt hjärta och själ för att få det klart tills odlingssäsongen satte igång. Men när han nästan var klar orkade inte ryggen mer. Förmodligen ännu ett diskbråck och en 6 veckor lång sjukskrivning. Kanske längre. Men vet ni, vi klarar det med. För det där krigarhjärtat jag skrev om tidigare, det bankar hårt nu. Och när det går tungt stannar vi i växthuset ett tag, han och jag. Vi pratar hälsa, framtid, drömmar och familj. Påminner varandra om vad som är viktigt i livet.




"Life is what happens while you're busy making other plans".


 ♥


torsdag 19 juni 2014

Grön magi.

 
 
 
Sommaren är här och med den kom också ljuset, livet och grönskan. Denna grönska som så fullkomligt tar andan ur mig. Slutar man någonsin förundras över hur magisk naturen är?  Blomsterknoppar som bokstavligen brister rakt framför mina ögon och pallkragar fyllda till bredden av sallad, mangold och sockerärt. Och alla insekter som surrar frenetiskt och arbetar non stop trots att barnen ger dom en kalldusch med vattenslangen lite titt som tätt. Dessa små krigare som inte låter sig stoppas eller slås ner. Som är tillbaka där bland blommorna så fort vingarna bär igen.
 
 

 
Själv betraktar jag hela föreställningen med beundran i blicken. För tänk vilken urkraft och drivkraft som finns hos minsta lilla bi eller humla. Att aldrig ge upp trots att livet bjuder på en och annan kalldusch. Och jag tänker att det nog finns ett krigarhjärta även i mig. 
 ♥

tisdag 18 februari 2014

När vardagen kommer av sig.

Så händer det plötsligt.
 
Det där man till varje pris försöker undvika men som man aldrig helt kan styra över.
Och när jag sitter där på britsen, under lysrören i rummet på akuten med min lilla ljuslockiga pojke i famnen, fladdrar det nervöst i magen. Hans ansikte är blossande rött av febern och efter en stund somnar han tungt i mina armar. Utmattad av smärta och av alldeles för många timmar hos den ena doktorn efter den andra.

Och hjärtat känns som det ska gå i tusen bitar.

 

Det började egentligen ganska oskyldigt.
 
En liten fot som fastnade i stolen på förskolan och en lilltå som visserligen blev både blåslagen och öm men inte mer än så. Men så, några dagar senare, började det göra ont. Riktigt ont och en oroväckande röd strimma fanns helt plötsligt på fotens ovansida. Och den finaste och jag skyndar genast iväg till vårdcentralen. Ipren, Kåvepenin och ring om det blir värre sa doktorn.
 
Och värre blev det.
 
Efter två dagar kom feberfrossan och återigen rusar vi iväg, min pojke och jag. Men den här gången släpper dom inte hem oss. Vi remitteras från vårdcentral till barnmottagning. Och från barnmottagning till ortoped på akuten som lägger ett snitt i den lilla tån på pojken som betyder allt för mig. Sen sitter vi där på britsen tillsammans och jag vaggar honom till sömns i min famn. Han sover fortfarande tungt medan vi åker upp till fjärde våningen och det rum med fotbollstapeten på barnavdelningen som kom att bli vårt under fem dygn.


 
Man sätter näringsdropp och ger honom antibiotika intravenöst var sjätte timme. Tar blodtrycket en gång i timmen och känner på pulsen. Och nånstans, när jag stryker med handen över hans ljusa lockar, börjar det gå upp för mig hur sjuk han egentligen är. Bakterier har letat sig in i såret på lilltån och läkarna pratar om allvarlig infektion och blodförgiftning.
 
Men han är en kämpe, vår pojke.

Han leker och drar droppställningen efter sig. Ibland blir det jobbigt såklart. Det gör ont i armen och han snurrar in sig i slangen. Och vi försöker trösta och hjälpa honom på andra tankar. Så går det bra en stund till.

 
Och i helgen fick han äntligen komma hem.
 
Han som varit så otroligt tapper och som vunnit många hjärtan där på fjärde våningen. Fortfarande trött och medtagen förstås men hemma i alla fall. Och vi kan äntligen andas lite lättare när en liten ljuslockig återigen är hos oss.

Tills idag. När eländes febern kom tillbaka.
Akuten, barnmottagningen och ännu en gång ett rum där på fjärde våningen.
 
Och där står vi nu.
Med en liten älskad som har foten i bandage och en vardag som helt kommit av sig.


 


söndag 9 februari 2014

Huset vi växte ur. [Första delen]




 
Vi är ju husletare nu.

Och när jag tänker på det är vi det av det mest underbara skälet av alla. Vi och dom tre finaste får helt enkelt inte längre plats i huset. Dom tre. Våra mirakel. Kan man tänka sig ett vackrare skäl att söka ett nytt hem än så?
 
Jag tänker att jag vill ta er på en tur genom huset. Huset som vi, på det allra finaste vis, växte ur. Lite som en hyllning till det som varit vårt hem i snart 10 år.
 

 Och vi börjar i vårt kök och matrum.

Det känns mest naturligt så för här spenderar vi nog mer tid än någon annanstans i huset. Det är här vi äter och umgås. Pysslar, ritar och leker. Det är här dom flesta vardagskonflikter utspelar sig. För såna blir det ju en del. Och alla funderingar om framtiden diskuteras. Vintertid knastrar ofta en eld i öppna spisen som sprider den skönaste av värme till dom andra rummen. Ja, det väl här livet till stor del levs just nu. 


Här möts målade trägolv, vita balkar och råspont i taket, gammalsvenska tapeten Soltorp och rött tegel. I taket hänger korgar med äpple, ljuslyktor och runda knäckebröd. Och på enkla hyllplan trängs gamla loppisfynd med sånt som är nytt.
En del är jag fortfarande förbaskat nöjd med. Annat vill jag göra helt annorlunda i nästa hus. Men så är det väl alltid när det kommer till inredning. Blir man nånsin klar eller helt nöjd?

 
Så där har ni det.
 
Första delen om huset vi, av de ljuvligaste skäl, helt enkelt växte ur.
Och den tar sin början i det rum som betyder allra mest.




torsdag 6 februari 2014

Stora stunder.


 Det är en vintermorgon i februari.

Råkall vind biter tag i kinderna och den mjuka dimman ligger vackert över både stad och åkrar. Och barnen och jag har kört till en efterlängtad vän på landet för att leka, rida ponny och njuta mammaledighet tillsammans. För två av dom små i bilen är det stort. Väldigt stort.



Och vi kommer precis lagom till att Lilleman ska hämtas in från hagen. Mina små följer honom med blicken och kanske blir stunden lite för stor för min lilla. Hon som har längtat så. Lilleman har borstats och fått en sadel men tårarna rinner nedför kinderna och nån ridtur blir det inte för Liv den här gången. Med sin lilla hand håller hon hårt i min och efter en stund kommer leendet tillbaka.

Storebror då? 
Jodå, han vill rida och snubblar kavat fram, i klumpiga stövlar och med hjälmen på huvudet, till vännen och den lilla tålmodiga ponnyn. Och trots vinterkylan sprider sig en värme i bröstet när det är tid för min lilla man att sitta upp på ponnyryggen. För såna stunder är inte bara stora när man är liten. Dom kan ta andan ur en när man är stor också. 

 

Sen turas våra småkillar om att rida tills det är tid för Lilleman att äta och vila sig lite ute i hagen igen.

Och själva har vi börjat längta in.
In till värmen i vännens hus som rymmer så mycket kärlek och tacksamhet över livet, barnen och tre fina hästar. Och det om något är stort.
 
 

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails