När vardagen kommer av sig.

Så händer det plötsligt.

 

Det där man till varje pris försöker undvika men som man aldrig helt kan styra över.

Och när jag sitter där på britsen, under lysrören i rummet på akuten med min lilla ljuslockiga pojke i famnen, fladdrar det nervöst i magen. Hans ansikte är blossande rött av febern och efter en stund somnar han tungt i mina armar. Utmattad av smärta och av alldeles för många timmar hos den ena doktorn efter den andra.

Och hjärtat känns som det ska gå i tusen bitar.

 

Det började egentligen ganska oskyldigt.
 

En liten fot som fastnade i stolen på förskolan och en lilltå som visserligen blev både blåslagen och öm men inte mer än så. Men så, några dagar senare, började det göra ont. Riktigt ont och en oroväckande röd strimma fanns helt plötsligt på fotens ovansida. Och den finaste och jag skyndar genast iväg till vårdcentralen. Ipren, Kåvepenin och ring om det blir värre sa doktorn.

 

Och värre blev det.
 

Efter två dagar kom feberfrossan och återigen rusar vi iväg, min pojke och jag. Men den här gången släpper dom inte hem oss. Vi remitteras från vårdcentral till barnmottagning. Och från barnmottagning till ortoped på akuten som lägger ett snitt i den lilla tån på pojken som betyder allt för mig. Sen sitter vi där på britsen tillsammans och jag vaggar honom till sömns i min famn. Han sover fortfarande tungt medan vi åker upp till fjärde våningen och det rum med fotbollstapeten på barnavdelningen som kom att bli vårt under fem dygn.

 

Man sätter näringsdropp och ger honom antibiotika intravenöst var sjätte timme. Tar blodtrycket en gång i timmen och känner på pulsen. Och nånstans, när jag stryker med handen över hans ljusa lockar, börjar det gå upp för mig hur sjuk han egentligen är. Bakterier har letat sig in i såret på lilltån och läkarna pratar om allvarlig infektion och blodförgiftning.

 

Men han är en kämpe, vår pojke.

Han leker och drar droppställningen efter sig. Ibland blir det jobbigt såklart. Det gör ont i armen och han snurrar in sig i slangen. Och vi försöker trösta och hjälpa honom på andra tankar. Så går det bra en stund till.

 

Och i helgen fick han äntligen komma hem.
 

Han som varit så otroligt tapper och som vunnit många hjärtan där på fjärde våningen. Fortfarande trött och medtagen förstås men hemma i alla fall. Och vi kan äntligen andas lite lättare när en liten ljuslockig återigen är hos oss.

Tills idag. När eländes febern kom tillbaka.
Akuten, barnmottagningen och ännu en gång ett rum där på fjärde våningen.
 

Och där står vi nu.

Med en liten älskad som har foten i bandage och en vardag som helt kommit av sig.


♥