Att ta första steget

 

 Det kittlar i magen.

 

Ni vet precis så där som det ska göra när ett stort beslut äntligen är fattat. Och när man ligger vaken, natt efter natt, för att huvudet inte kan sluta gå på högvarv. Det är slutet på det som varit, men kanske än viktigare, är det början på något nytt.

Ja, det kittlar i magen precis som det ska göra.
När man är alldeles rusig av förväntan och vet att man har tagit det första steget.
  

  I snart tio år har vi bott här, i det lilla röda parhuset, där inte så mycket som en endaste vinkel är rak men som istället har så oändligt med charm och karaktär. Här har livet varit både som sämst och som bäst. Och det var här vi gick från två till fem. Här i huset som vi på kort tid har vuxit ur.

Nu börjar vi på allvar leta efter det som ska bli vårt nya hem. Och att göra det här huset redo för någon annan att älska. Få lånelöfte, gå på husvisningar och lägga sista handen på det hus som betytt världen för oss.
 

Så där står vi nu, jag och han som aldrig nånsin släpper min hand, med pirr i magen, ett beslut som är fattat och en boll som bara väntar på att sättas i rullning.

Jajamän, det är nu det börjar.

♥