Spökfest.

Imorgon är det tid för spökfest hemma hos barnens kusiner och vad kan passa bättre att ta med sig än dom här små krabaterna? Grunden är vanliga hederliga chokladbollar som jag formade lite som en topp och hängde över ett lakan gjort av marsipan. Ögonen är små chokladströssel som jag tryckte dit sist av allt. Jag gjorde även en variant som fladdermöss och hade ett himla bry med att hålla koll på att mina egna små spöken inte åt upp alla vingar och ögon som skulle tryckas ner i chokladbollarna. Mina kusliga bakverk fick i alla fall en stor tumme upp av provsmakarna när allt äntligen var klart och det är ju ett riktigt gott betyg. 

Så sista rycket med spöktema nu i helgen alltså med frosseri i pumpor, skelettdräkter och läskiga bakverk. Sen får det nog vara bra för i år och istället börja se fram emot den absolut mysigaste tiden på året. 

Men först spökfest extra allt.

***

Syskonkärlek.

Han börjar bli stor nu, lillebror.

Pratar mycket och gärna men än är det inte helt lätt att förstå allt han vill få fram. Han härmar nya ord och kan räkna till fyra. Båtar, pirater, superhjältar och Ninja turtles är klara favoriter i leksakslådan.

Och så kan han förstås väldigt mycket själv.
Nästan allt om man ska tro honom själv. Humör har han också när han inte får som han vill.

Och han älskar att leka med storebror. Ä l s k a r med stort Ä.
Storebror är helt enkelt bäst och allt han gör vill också lillebror göra. Men i storebrors värld är det inte alltid så roligt att vara favorit. Storebror älskar nämligen mest av allt att leka själv. Det argumentet köper lillebror inte alls och så är kriget igång.

Men det finns stunder av kärlek också.

Och vänskap och samförstånd. Stunder när dom där två ljuslockiga är så inne i leken att dom glömmer bort allt kiv och bråk som varit. Det är dom stunderna som får stanna kvar i hjärtat.


***

Femårskalaset.

Det har ju firats kalas här hemma i helgen minsann.

Familjens två nyblivna femåringar har gratulerats med pompa och ståt av familj och vänner.

Och mamman i familjen överlevde allt ståhej med hjälp av bästa vännerna Ipren och Bricanyl. Som tur var fanns även förstärkning i form av lika hes och förkyld svägerska och svåger. Men kalas, det blev det i alla fall.

Kalaset gick i pastellfärgerna rosa och mintgrönt med inslag av lite mörkblått. Muggarna med sugrör blev väldans poppis och är dessutom otroligt enkla för barnen att dricka ur. Inget spill någonstans. I taket hängde vi vimplar i olika färger och ett flaggspel med texten Happy Birthday i prickiga bokstäver. 

Och dom två femåringar själva hade precis hur kul som helst på sitt första kalas i vårt nya hus. 

Paketen öppnades med en imponerande inlevelse och fart. Jag kan lova att det inte var helt lätt att hålla reda på vem som fick vad och från vem det var. Eller att ha koll på att något viktigt inte följde med alla små bitar av sönderrivet inslagspapper. Tror vi redde ut det i slutänden i alla fall. 

Småttingarna blev ganska hungrig av att öppna paket; eller ja, kaksugna snarare kanske, men mat blev det först såklart. Jag hade en tanke om att göra det lätt för mig genom att välja sånt som varmrökt lax och fläskfilé till buffén. Mat som bara ska skivas upp och inte tillagas. Några såser till, en stor sallad, bröd och ugnsrostad potatis. Problemet var bara att det blev alldeles för många olika rätter och moment. Och vi hade alldeles för lite tid på oss. 

Så världens största note-to-self till nästa kalas blir alltså keep-it-simple, på riktigt den här gången. 

En maträtt med något kul tillbehör. Det räcker hur långt som helst.

Kakbuffén bestod av små kladdkakor i cupcakesformar, morotskaka (favorit i repris) och fruktspett.

Mormor och morfar var där såklart. 

Och dom finaste små kusinerna man kan tänka sig.

Sådär såg det alltså ut när våra två små stjärnor firade sina fem första år i livet. 

Fem år som gått så otroligt fort och ändå långsamt på samma gång. 

En milstolpe känner jag. 

Fem år gamla.

Fortfarande små men inte alls på samma vis längre.

Älskade ungar.

***

Kalassöndag.

Och så blev det söndag och äntligen tid att fira vår minsting. 

Han som fyllt hela två år, som älskar dinosaurier och som får oss alla att undra var sjutton tiden blev av. Men två år är han i alla fall, vår Albin. Och jag fick ett ryck och plockade fram washitejpen. Älskar washitejp by the way. Vi bakade ju kladdkaka förra helgen och morotskaka igår och båda behövde lite draghjälp för att se sådär riktigt kalasfina ut.

Storasyster tog på sin glitterkjolen. Hur söt? Klart man ska glittra lite extra när det kalas.

Och så här blev tårtan när den var pimpad och klar. 

Ett väldigt enkelt pyssel med hjälp av två spett av trä, en styck tråd och några bitar av olika sorters washitejp som jag fäste och klippte lite spets på. 

Lillebror själv, ja han var lika svår att fånga på bild som vanligt. Men här ser ni en skymt av honom i alla fall, där bredvid storebror. Nöjd och glad för sina fina paket och med hela magen full av kladdkaka. 

Kalassöndag alltså. 

Med rosa glitterkjol, washitejp-pimpade tårtor och en ljuvlig lillebror som fyllt hela två år. 

Kan det bli bättre? 

♥

Att sitta på pottkanten.

Som ni vet vid det här laget så håller vi ju som bäst på att packa ner hela vårt hem i flyttkartonger.

Och det sätter mig aningens lite på pottkanten när det kommer till att kunna ta bilder. Så i brist på rum, som faktiskt går att fota i sin helhet, har jag istället gett mig på att fota lite pims och småkrams här och var. Det har funkat helt okej, i alla fall ända fram tills nu. Men när även dom där små blickfången börjar tryta, då blir det helt klart lite svårare. Allt vi inte använder till vardags är ju det första som får åka ner i lådorna. 

Så vad gör man då?

Ja, ett sätt kan vara att samla ihop några fina saker ur skafferiet och ställa på ett bord. Inga konstigheter med det tyckte Viktor. Liv reagerade inte ens. Klart man kan ha skafferivaror lite varstans i huset. Dom har väl vant sig vid mig och min kamera vid det här laget antar jag. Och så passade han på att provsmaka några hasselnötter när dom ändå stod där på bordet medan jag knäppte bilder. 

Såhär kan det alltså se ut hemma hos oss nuförtiden; i huset som bäst kan beskrivas som en spillra av sitt forna jag. Och det är två veckor kvar nu.

Som jag längtar. 

♥

En sömnig start.

Så blev det måndag igen och oj, oj, oj vilken sömnig sådan det har varit då.

Det känns som jag seglat genom den här dagen i någon slags halvberusat tillstånd. Ni vet den där känslan av att inte riktigt kunna vakna till liv hur man än försöker. Tror jag har flyttat på samma papper om och om igen och tankarna har inte gått att samla ihop till något konstruktivt. 

Men det är kanske inte så konstigt om man lägger ihop ekvationen; 

sömnbrist + flyttplanering + elaka halsbaciller + renovering + allmänt kaotiskt småbarnsliv

Resultatet?
Halvvaken ofokuserad trebarnsmamma med aningen tom blick som skyfflar papper fram och tillbaka över skrivbordet. 

Så för att knyta ihop mitt sömniga svammel med dagens inlägg tänkte jag att vi kör nån bild från lillebrors hörna i barnens sovrum. Albin själv visar sig från sin favoritsida på första bilden förresten. Varför är det så svårt att hinna med att fota framsidan på den här lille mannen? Fast baksidan är ju ganska gullig den med.

I alla fall; här sover alltså familjens minsting.

I en säng fylld av nallar och kaniner som dom här fina mjuka vännerna. Och med en gigantiskt blårandig snuttefilt som han släpar runt på överallt. Några enkla vimplar hänger ovanför sängen och en gammal äppellåda rymmer alla mjukdjur och filtar som inte får plats i sängen. En enkel men trygg liten hörna för lillebror att sova i.

På sikt väntar ett eget rum i vårt nya hem men ännu är det absolut ingen brådska med att dela på småttingarna. Att sova med sina syskon är hur bra som helst just nu. Däremot rycker det såklart i min inredningsnerv. Tänk att få gå lös på tre olika barnrum. Himmelrike! Vi får väl se hur vi går vidare med det där lite längre fram men ännu sover dom så fint tillsammans och det är givetvis det allra viktigaste.

Och på tal om att sova; natti, natti vänner!


 ♥ 

Två år av kärlek.

Tänk att det redan gått två år sen den här ljuvliga pojken kom till oss.

Vår fina Albin. 

Vi kallar honom bebis allihop, fyraåringarna med, men det är han ju förstås inte alls.
Han som försöker prata och göra sig förstådd, som nog själv tror sig vara precis lika stor som sina syskon. Han som avskyr att bli hindrad i sin framfart och som älskar sin alldeles för stora blårandiga snuttefilt. Han som lägger armarna om min hals och snurrar in händerna i mitt hår. Och som delar ut blöta pussar till hela familjen med förtjusta glädjetjut. 

Nej, någon bebis är han inte alls längre utan snarare en stadig liten kille alldeles fylld till bredden av med energi, vilja och kärlek.

Han som får mig att ödmjukt tacka livet för att just han kom till oss en höstmorgon i september för två år sen. 

♥

Regnfyllda sommardagar.

Det blev visst en liten paus i bloggandet.

Jag hade såklart tänkt titta inom och önska Glad Midsommar men en väldans massa annat kom emellan. Sånt som sjuka barn, never ending-renovering, mäklarträff och en styck borttappad datasladd. 

Så ett aningens försenat Glad Midsommar till er!

Nu är sladden upphittad i alla fall och jag kan överföra bilder från kameran igen. 

Kameran ja. Jag köpte ju en Canon EOS 700D förra året och det tar sin lilla tid att förstå sig på den. Minst sagt. Vi har inte direkt varit bästa vänner så här långt men jag tror faktiskt det börjar vända nu. Jag har aldrig fotat manuellt förut och tycker det har varit riktigt svårt att få till skärpan i bilden. Att jobba med slutartid och ISO-tal - inte helt enkelt. Men skam den som ger sig!

Hos oss har semestern börjat och barnen och jag gör vårt bästa för att inte slita vårt hår av frustration över sommardagar med 12 grader och regntunga moln. Det går väl sådär men vi kämpar bannemig i alla fall. Dom tre finaste har oändligt med spring i benen, dom kramas och bråkar vilt om vartannat och tillsammans skapar dom en ljudnivå som når himmelska höjder. 

 Jag tänker inte ljuga eller försköna. 

Det är tufft att ta hand om två 4 1/2 åringar och en 1 1/2 åring själv varje dag medan mannen sliter med att färdigställa allt inför försäljningen. Att vara två gör vardagen så mycket enklare. Och roligare. Det jag längtar mest av allt efter just nu är familjetid. Bara vi fem. Tillsammans.

Och jag längtar tills vi är på plats i vårt nya hem. 

Längtar efter att få stänga dörren till vårt lilla Ystadhus och säg hej till livet i idyllen. 

Men fram tills dess är det bara att kavla upp ärmarna och kämpa på. 

Var och en på sitt håll men ändå tillsammans. 

Nästa vecka blir badrummet klart. Efter 5(!) veckor är det väldigt efterlängtat kan jag säga. Dessutom kommer fotografen till oss och förhoppningsvis är en styck annons redo att läggas ut hos mäklaren och på Hemnet. 

Nog är det en tröst alltid, lite gråmulna och regnfyllda sommardagar som dessa.

♥

I väntan på värmen.

Vad kan vara bättre än att börja veckan med jordgubbar? 

Söta härliga bär av nån sort som smakar både jordgubbe och smultron på en och samma gång. 

Särskilt en kall och regnig måndag som denna. Hallå sommaren! Var blir du av? Jag längtar efter dig.

Och här är två till som längtar. 

Två som vill ta ut "jattenpoolen" och bada tills fingrarna är alldeles skrynkliga. Två som vill viras in i sina badkappor och dricka äppeljuice på solvarma madrasser. 

Men men.

Den där "jattenpoolen" verkar få stanna i förrådet ett tag till och vi får hitta på annat att roa oss med. 

Som att ha pyjamasdag och hitta på massa fyraårs-bus medan lillebror sover middag. "Fota min Pippiklänning" tyckte Liv. Alla sorters klänningar och nattlinnen är mycket bra enligt min flicka. Byxor är mindre bra. Bäst av allt är inga kläder alls. 

Eller kanske titta på piratfilm och dansa framför tv:n tyckte Viktor. Han som har skrapat näsan och munnen på dagis och som alltid har ett svärd med sig. Antingen nerstucket i tröjan eller kalsongerna. Inte heller den här lille mannen är så glad för kläder som ni märker. I varje fall inte byxor. "Ti-sört" går bra däremot.

Så vi dansar och sjunger, fotar nattlinne och stoppar munnen full av jordgubbar medans vi längtar efter sol och sommar. Det gör onekligen väntan lite roligare i alla fall.

♥