måndag 27 januari 2014

Bak och fram.



 
Ja, så var det ju det där med PompDeLux.
 
Att jag tänker lite att jag aldrig borde börjat. För nu är det ju helt omöjligt att sluta.
Det är något som lockar med tyll och volang. Och färgskalan som är sådär underbart dov och mjuk. Eller hur fin min flicka känner sig i sina nya shorts. Dom som hon vill ha på sig mest hela tiden.
 
Och så är det såklart något med halva priset också.
För sånt piggar ju alltid upp. Även en måndag som mest varit januaritung och lite småtrist. 
Det, och att öppna ytterdörren för att låta två små yrväder förtjust stoppa händerna i den kalla vita snön utanför. Hejdå kallt, hejdå mörkt ropar dom två finaste när dörren stängs och springer snabbt in i värmen igen.
 
Det är sånt som gör en småtrist måndag till en ok måndag.
 
 
 


söndag 26 januari 2014

Nu ska det bli ordning på torpet.

  

Så kom den till slut. Vintern.
Minusgrader och en vind så isande att den går rakt igenom lager på lager av kläder och gör små barnakinder alldeles rosiga. Inne håller vi brasan igång och känner den där sköna känslan som bara kommer av värmen från en öppen spis. Och sakta men säkert tinar små rosiga kinder upp och fötterna blir alldeles varma och gosiga i små fårskinnstofflor.

Själv står jag i vardagsrummet med barnkläder bokstavligen upp till knäna. Allt från nyfödd till tre år. Två fina yrväder hjälpte såklart till att tömma ut alla påsarna på golvet. Jag viker, sorterar, kastar och sparar. Håller upp puderrosa små klänningar och tröjor med bilar. Håller mot näsan och drar in en svag doft av bebis och tvättmedel. Nog mest tvättmedel i ärlighetens namn. Minns tillbaka och ler lite fånigt för mig själv ibland. Lägger prydligt i lådor och märker upp med namn och storlek. Och gör plats för nytt, som den här bedårande jumpsuiten från PompDeLux.

Och medan jag ser framför mig hur Liv njuter sommar i blommiga kläder har snön sakta börjat singla ner från himlen. Men vad gör väl det när man har en brasa som värmer och det snart är ordning och reda på dom finastes kläder.





fredag 24 januari 2014

Att ta första steget

 
 Det kittlar i magen.
 
Ni vet precis så där som det ska göra när ett stort beslut äntligen är fattat. Och när man ligger vaken, natt efter natt, för att huvudet inte kan sluta gå på högvarv. Det är slutet på det som varit, men kanske än viktigare, är det början på något nytt.

Ja, det kittlar i magen precis som det ska göra.
När man är alldeles rusig av förväntan och vet att man har tagit det första steget.
  

  I snart tio år har vi bott här, i det lilla röda parhuset, där inte så mycket som en endaste vinkel är rak men som istället har så oändligt med charm och karaktär. Här har livet varit både som sämst och som bäst. Och det var här vi gick från två till fem. Här i huset som vi på kort tid har vuxit ur.

Nu börjar vi på allvar leta efter det som ska bli vårt nya hem. Och att göra det här huset redo för någon annan att älska. Få lånelöfte, gå på husvisningar och lägga sista handen på det hus som betytt världen för oss.
 
Så där står vi nu, jag och han som aldrig nånsin släpper min hand, med pirr i magen, ett beslut som är fattat och en boll som bara väntar på att sättas i rullning.

Jajamän, det är nu det börjar.


 

torsdag 23 januari 2014

Min lantstil.

 
Okonstlad och inifrån. 
Som nån slags förlängning av mig själv.
Något mitt öga alltid ser och hjärta alltid känner.
Det vackra som gör livet lite mjukare i kanterna.
Och otänkbart att leva utan.
 
 
 


söndag 19 januari 2014

Vid ett vägskäl.


Ja, men så beskriver man det nog bäst.
Som att stå, lite vilse och vacklande, med blicken riktad ut mot ett vägskäl. Ska man gå framåt, i sidled eller vända om helt och lägga ner? Nu tänker jag blogg i första hand även om det kan sägas gälla för en del annat i livet också. Men det lämnar vi åt sidan just nu.
 
Bloggen alltså.
Vad vill jag att den ska handla om nu jämfört med då?
Inget för personligt minns jag att jag tänkte. Mest bara visa upp en yta och skriva lite lätt och luftigt om sånt som andas lantliv och inredning i vitt.
 
Varför?
Mitt liv, och det där allra innersta, var präglat av för mycket rädsla och längtan. Jag behövde en plats för själen att finna ro. Och att få skingra tankarna, om så bara för en stund. Allt det andra, det allra mest intima; hundratals hormonsprutor, generande ingrepp, hopp, förtvivlan och att börja om återigen, skulle minsann inte få någon plats. 
 
Men så är det inte längre.
Längtan har stillats. Kropp och själ har läkt.
Dom fem mörkaste åren av mitt liv är över.
 
Idag har jag alla pusselbitarna. Dom ligger kanske inte helt i rätt ordning men dom finns där i alla fall. Det gör mig trygg även när jag är trött och uppgiven. Det gör mig glad även när livet inte går på räls. Och det gör mig varm även när livet stormar.
 
Så vad ska den handla om?
Ja, kanske just det motsatta. Att våga vara personlig. Att våga berätta om någon frågar.
Att våga visa vem jag är. Och att vara stolt över det liv som är mitt.
 
Såklart ska den andas lika tungt av lantliv som den alltid gjort.
Bara med lite mera jag och dom jag älskar allra mest.

Lite så tänker jag.
Men kanske lika viktigt, vad tycker du som kikar in här?
Vad vill man läsa om?
 
 

lördag 18 januari 2014

Två som fyller tre.


Så var det födelsedag för två av dom jag älskar allra mest.
Dom två, som med sina ostyriga lockar och busiga uppsyn, stal mitt hjärta för tre år sedan.

Men något kalas det blev det inte idag.
Inga pastellfärgade pom poms i taket, inga skrynkliga presentpapper som rivits sönder av ivriga händer och inte den där goda marsipantårtan som skulle dekoreras med söta små rallynallar. En dunderförkylning kom emellan och alla gäster fick i veckan ett sånt där tråkigt "Hej, vi är sjuka och kalaset måste bokas om"-meddelande.   



Så nej, något riktigt firande av dom två finaste blev det inte men däremot en brasa i öppna spisen och dom godaste kanelbullar man bara kan tänka sig. Å ute virvlade snön sakta ned från himlen utanför fönstret och pudrade trädgården vit.

Och dom små?
Det blev nog en ganska bra födelsedag ändå, utan pom poms, prassliga papper och tårta.
För det blev ju snö och kaka och en sprakande brasa istället.
Och kanske det allra bästa, en resväska att leka båt i.
Vad gör det väl då, att kalaset får vänta och att näsan rinner, när man är sjökapten med egen skuta.
Och det är väl just det som är det fina med att vara liten. Att gränsen mellan vardag och fest så lätt kan suddas ut.

Å kalas, det blir det ju så småningom i alla fall.




onsdag 15 januari 2014

Min flicka

 

Kanske är det sättet hon pratar på. Oavbrutet, fladdrande och med ord som bara är hennes. Alla k som blir p eller s som blir d. Kanske är det sättet hon använder sina smala armar när hon gestikulerar. Två bestämda händer i midjan eller sättet hon stryker undan sitt lockiga och ostyriga hår från ansiktet.
 


Kanske är det att hon skruvar lite generat på sig när det är tid att säga hejdå på förskolan. Innan nyfikenheten vinner över blygheten. Eller är det sättet hon med sån självklarhet älskar allt från mormor till den röda tyllkjolen.
Kanske för att hon tvingats genomlida fler öroninflammationer än jag vill minnas.
 
Eller mest av allt för att hon är hon. Min älskade flicka.
Hon som visar med tre små fingrar hur gammal hon snart är.
 
 

tisdag 14 januari 2014

Min pojke


Just så här.
Alldeles ivrig, glad och så uppe i leken med en stor blå ballong som bara ett barn kan vara. Just så älskar jag att se honom.

Denna lilla man med ett alldeles ovanligt stort humör. Med en vilja som säkert kommer att ta honom långt. Med en oresonlig inställning till det mesta i livet. Som troligtvis kommer att ge mig fler grå hår än jag kan räkna.


Han som aldrig tröttnar på att lukta på sin älskade snuttekanin. Som testar gränser och för det mesta vägrar ta ett nej. Han som tjuter av skratt när han hänger upp och ner i pappas armar. Han som ger dom mjukaste av pussar men bara när han själv vill.

Han är mycket av allt. Min underbara pojke.
Han som visar med tre små fingrar hur gammal han snart är.





söndag 12 januari 2014

Kalas, Lilleman och pannkakor


Så var det söndag kväll och helgen närmar sig sitt slut. Solen har visat sig små korta stunder och en söt doft av pannkaka dröjer sig kvar i huset. Amerikanska sådana med hallonsylt. Å glass förstås. Mycket glass. Är det söndagsmys så är det.

Och så var det ju kalas igår.
På eftermiddagen åkte vi, på en smal liten landsväg kantad av vindpinade pilträd, till vännerna på landet för att tjuvstarta födelsedagsfirandet för tre av dom fem minsta. Våra tvillingar och vännernas lillasyster fyller nämligen år på samma dag. Sånt måste ju firas! Och det gjorde vi.


Vi kom i precis lagom tid för att se på när hästarna kom in från hagen. Först dom två stora. Mörkbruna, vackra och glänsande efter att ha varit ute i regnet. Sen den lille. En ponny som gjorde skäl för sitt namn, Lilleman. För barnen var det nog kärlek vid första ögonkastet. Medan Viktor stolt satt på Lillemans rygg sprang Liv i cirklar och tjöt av upphetsning tills det blev hennes tur. Att se den glädjen hos mina små. Det är banne mig oslagbart!

Men det var inte slut där. Kvällen fortsatte med god mat och sötaste glasstårtan i form av ett tåg. I loket satt ett tomtebloss som sprakade så där vackert och magiskt som bara tomtebloss gör. Lekar och avslappnade diskussioner varvades tills det var tid att säga tack, krama hejdå och köra hemåt igen, redan fyllda av längtan tills nästa gång.

Nej, bättre sätt att fira för tidig födelsedag kan man nog inte tänkta sig än med en ponny som heter Lilleman, sprakade glasstårta och några av dom finaste vänner man kan önska sig!



fredag 10 januari 2014

Hejdå julen


Sådär ja.
 
Då var julen utstädad ur vårt lilla hus och alla vackra röda hjärtan, kulor i fattigmanssilver och sötaste grisen i randigt tyg ligger åter i källaren i väntan på att det ska bli december igen. Det mesta överlevde dessutom barnens framfart. Grisen blev av med knorren och en tomteflicka bröt foten men inget som inte Karlssons klister och nål och tråd kunde rädda.
 
Granen däremot fick ta en del och såg rätt vissen ut mot slutet.
Å så blev det såklart mer plats för vilda lekar i vardagsrummet när den väl flyttade ut på gården. Sånt uppskattas av treåringarna. Det och att springa fram och tillbaka bland de torra barren som föll i hundratal när mannen kånkade ut den genom huset. 
Sann glädje.
 
 
Till min egen glädje hittade jag alldeles underbara trärullar med vackra band innan jul. Att det dessutom låg två till i en julklapp under granen från finaste mamman, hon som alltid vet vad som får hjärtat att klappa lite fortare, gjorde inte saken sämre. Min mamma ja. Å pappa. Dessa två som gör så mycket för mig och min familj. Som alltid ställer upp. Som barnen älskar med sådan självklarhet.  
 
 
Så med julen utstädad, känslan av att aldrig vara ensam och några fler trärullar till samlingen är jag redo för helg.
 
Imorgon packar vi in hela stora familjen i bilen och åker till vänner på landet för en härlig kväll tillsammans. Till ett vackert hus, omgivet av hästhagar, som alltid får mig att längta lite mer intensivt tills den dag vi själva lämnar vårt lilla parhus för en gammal gård utanför staden. Till det hus där våra barn ska få växa upp. Där dom ska få springa fritt med naturen runt husknuten. Där många av våra drömmar förhoppningsvis ska bli sanna.
 
Men innan dess njuter vi helg!
 

måndag 6 januari 2014

Välkommen Albin

 
 
 
Igår, under regntung himmel, döptes vår lilla gosse i samma vackra kyrka och av samma präst som Liv och Viktor för snart tre år sedan. Å prästen ja, denna härliga kvinna som så levande och varmt sätter ord på en del av det jag burit inom mig den senaste tiden. På hur livet är i en familj som fått tre barn på två år. På vardagen som är svår att få ihop. Men som också tröstar med ord om att det blir lättare. Ord om kärlek så djup att allt annat bleknar. Å hon vet vad hon talar om, mamma till tre pojkar som hon är. En storebror och två lillebröder, också dom tvillingar.
 
 
Lillebror själv tog all uppståndelse med ro och tyckte inte att det var så farligt att få lite vatten på sin fjuniga hjässa. Liv och Viktor däremot hade svårt att bestämma sig för om det var bäst att sitta hos mormor och morfar eller om utsikten kanske var bättre från predikstolen.
Storebror passade också på, med sin imponerande starka barnröst, att fråga prästen om även Liv och Viktor skulle döpas?
 
 
Därefter lämnade vi kyrkan, fyllda av kärlek, skratt och med mannens trygga arm om min rygg. Lite lugnare i själen och med en känsla av att allt ordnar sig. Tonerna från Älska mig för den jag är, samma vackra sång som spelades på vårt bröllop, och en av barnens favoriter, Blinka lilla stjärna, dröjer sig kvar i minnet.
 
 
 Efter kaffe och en massa goda bakverk var Albins första fest över.
 En härlig dag. Årets bästa faktiskt!
 
Kram Anna
 

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails